De gamlas dag

Nu när sportlovet börjar närma sitt slut har vi gymnasielever haft tid att ladda batterierna inför våren. Det blev ju  verkligen hektiskt dagarna innan lovet. Speciellt om man är en tvåa eller ABI.

Själv vet jag inte hur det var för ABIna (fråga mig pånytt om ett år) men som en tvåa kan jag svara på alla frågor kring gammeldansen.

Är det värt det? JA, verkligen.

Lär man sig danserna lätt? Med humör och ork, fixar sig allt.

Är det skillnad vem man dansar med? Det är såklart trevligare med någon som man trivs med, men efter alla timmars övning börjar man nog trivas med sitt par fast man inte känt från förut.

De gamlas dag är ett minne för livet. Men det är verkligen inte bara en dans på rosor. Som flicka stressar man i flera veckor om sin klänning och frissa (boka i tid!), pojkar och frack åstadkommer även viss problematik. De finns flera saker man bör komma ihåg innan själva dagen. Därför har jag gjort en kort och konscist minneslista för kommande "gamla".

1. Kolla att du har frack/klänning fixat och att den passar.

2. Skorna är grunden för allt under denna dag, kolla att de är bekväma i god tid!

3. Njuta av alla övningar.

4. Öva på elevdansen för det är något du själv är med och göra.

5. Hjälp till med något. Dekorationerna, middagen osv. På de sätt är dagen ännu mer något du själv åstadkommit.

6.På själva dagen, NJUT.

7. Ingen märker dina fel, så dansa vidare.

8. LE, du ser 100 gånger bättre ut på bild.

Lärarmiddagen och abi-liv

För abiturienterna var fredagen den 12 februari en lång dag. 09.05 satt vi alla redo i gymnastiksalen då Magnus högtidligt förklarade provet i textkompetens startat. Jag minns väl hur vi mer eller mindre nervösa, tålmodiga och framförallt tysta satt och väntade i salen i höstas. Men nu hade något förändrats. Vi var inte lika rädda för salen och jag, som tredje i tur att gå in i salen, fick bevittna en hel del härjande och fnitter innan alla hade kommit ner i salen och funnit sin plats.

Det var nog inte bara nervositet som låg i luften; här satt vi alla samlade. Med en vecka till penkkis och en lärarmiddag bara några timmar senare slog det en verkligen hur detta är en av våra sista stunder tillsammans. Provet må ha bjudit på både överraskningar och huvudbry, men stämningen i salen kändes god. I alla fall från plats 42 vid ribbstolarna, ja, där lekte livet minsann.

Så kom kvällen, med förväntan och den goda stämningen i bagaget. Gänget hade nu svarvat om från skrivar- och kustodiantkläder till klackar och kavajer. Vi åt middag och därefter följde program av både elever och lärare, men mest av allt tror jag att folket njöt av varandras sällskap och diskussionerna.

Vi kommer aldrig ha någon annan gymnasieårskurs, och lärarna kommer aldrig ha någon annan abi16, så det gäller att ta vara på den tid vi får. För nu är det blott 1,5 dygn tills vi står på flaken och glider iväg från Lärkan. Men före det gäller hörförståelse i korta språk för vissa, halarmålande för de flesta och spexövning för många. Och ja, vi kommer ju tillbaka. Allihopa. Skrivningar, de där hissakurserna som så många inte hunnit gå förrän nu, kanske pluggar någon i bibban, kanske saknar någon ettorna, och så dimissionen såklart. Men jag tror inte det kommer vara riktigt samma sak längre efter vårt stora farväl, det som vi inledde i fredags med att lära känna varandra ännu lite bättre. Må vi hinna stanna upp och ta några sista djupa andetag innan dess, så också våra lungor får minnas världens bästa skola.